Idag ska jag göra Buddhist/hinduismprovet- som jag aktiskt inte klart en gång redan så ja, jag är ju enormt nervös. Å andra sidan har jag redan studerat för dett prov en gåggng tidigare- men utan läroboken och häftet från läraren- så jag hoppas att hjärnan sugit åt sig glite mer information så att jag kan ixa detta så att jag kan börja njuta av sommaren igen.
Skallen är helt mossig och mosig. Låg vaken till 1-2 tiden igår, ställde klockan på 9, men nog satte jag mig upp, klarvaken- 07:00 på minuten. Nu har jag suttit och repeterat frågorna och svaren sitter för djupt inne. Känner mig fortfarande så osäker trots att jag kan "det övergripande" om båda religionerna.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och se om denna underbara drog kan få någon ording på de grå latcellerna.
------------------------
Det kändes bra! Jag spikade det inte- då en del ord i sanskrit var okända för mig- trots att jagg lät allt material som jag fått från läraren. Irriterande. Men jag skrev, ja g skrev utförligt på alla skrivfrågor och av #kan du dessa ord"- så klarade jag fler än de jag inte kunde. Sen finns det ju plat för error of comunication. Att jag missförstått en fråga och skrev fel sak. Men jag känner att jag har förmedlat det jag kan-och när jag lämnade provrummet så hade jag inte mycket mer att ge.
Jag är till 90% säker på att jag får godkänt. Det vore super om jag ick vv, men med tanke på de där rågorna osm jag vet att jag inte ens kunde svara på- så är risken för vg rätt liten. Tyvärr.
Känner mig som en ballong som all luft pysit ut ur. Nu ska jag bara softa, vänta på mina frön och planera min trädgård. Fira nationaldagen den 6:e juni och vävnta på att körsbären ska mogna...
Många karter i körsbärsträdet nu men innan de mognat och blivit ätbara så har ju fåglar och insekter gjort sitt med en stor del av dem. Detta år ska jag försöka mig på att göra sylt av mina körsbär. De är ju så goda.
onsdag 30 maj 2012
måndag 28 maj 2012
Mvg!
Jag fick Mvg på inlämningsuppgiften om Jesus liv och budskap. Det känns superskönt, synd bara att jag inte riktigt kan njuta av den!! Man ska nämligen lämna in två uppgifter till för att få Vg eller Mvg på själva kursen- vilket jag inte har gjort. Får hålla tummarna på att jag klarar av provet på Onsdag!
...kanske kniper jag ett Vg- Men just nu vill jag bara få det överstökat. Godkänt räcker långt. Men det är ändå en liten röst inom mig som har vaknat till, som inte funnits där förut: Du kan Jean, du kan klara detta med BRA resultat om du bara lägger ner dig själv i det hela!
Ska citerar mig själv från Mvg-arbetet; (min lärare är som sagt helt underbar).
"Jag kan ändå inte undkomma tanken som förföljde mig hela tiden när jag läste Lukasevangeliet: Jag undrar om Jesus var mentalt frisk.. " - Jean, 2012
Mvg, biatches!! ;D
Peace. // Jean
...kanske kniper jag ett Vg- Men just nu vill jag bara få det överstökat. Godkänt räcker långt. Men det är ändå en liten röst inom mig som har vaknat till, som inte funnits där förut: Du kan Jean, du kan klara detta med BRA resultat om du bara lägger ner dig själv i det hela!
Ska citerar mig själv från Mvg-arbetet; (min lärare är som sagt helt underbar).
"Jag kan ändå inte undkomma tanken som förföljde mig hela tiden när jag läste Lukasevangeliet: Jag undrar om Jesus var mentalt frisk.. " - Jean, 2012
Mvg, biatches!! ;D
Peace. // Jean
söndag 27 maj 2012
Stiltje
Vilken stiltje det blivit bland alla mina bloggar som jag läser ibland och dagligen. Inte för att jag är så mycket bättre själv. Snart bju jag kankse på en bild på en solbränd jag. ;)
Nu är inlämningsuppgiten om Jesus (förlåt, men gu så tråkigt ämne) liv och budskap. Nu återstår det bara att rätta alla stavfel och sedan börja nöta inför provet på Onsdag. SEN är det sommarlov....
Nu har badet öppnat och det har inte regnat på en vecka.
Nu är inlämningsuppgiten om Jesus (förlåt, men gu så tråkigt ämne) liv och budskap. Nu återstår det bara att rätta alla stavfel och sedan börja nöta inför provet på Onsdag. SEN är det sommarlov....
Nu har badet öppnat och det har inte regnat på en vecka.
lördag 26 maj 2012
Thai
För er som inte redan upptäckt den, så rekomenderar jag dokumentärserien "Thaifjord" som följer Norska män som lever med thailändskor. Då detta är ett fneomen som även sker i Sverige så är det intressant att följa...
På svt1, Onsdag 30 maj är nästa avsnitt, men den finns även på SVT play
På svt1, Onsdag 30 maj är nästa avsnitt, men den finns även på SVT play
Det är ditt fel...at det blir ett jävligt långt inlägg.
Ibland kommer det över mig, hur olika vi människor är. Om jag blivit mobbad, som ett exempel, så betyder det inte att min upplevelse är densamma som alla andra hundratusentals som fått uthärda mobbing någon gång i sitt liv. Får jag diagnosen ADHD så är jag fortfarande unik, även getemot andra med diagnosen. Ändå skyfflas man alltid ihop. Är jag inte en såndär KVINNA så jag ju en såndär SVENSK, en såndär BLOND, en åndär FLICKVÄN, en åndär DJURVÄN, eller en såndära FEMINIST, du vet. Ständigt puttas jag in i olika grupper, sfärer, lådor- beroende på vem man pratar med. Lådor där jag inte alls vill vara placerad för jag har inte en susning om vad de adra i lådan vill mig, vad vi har gemensamt förutom intresset. Intresse är ju inte samma sak som "delad åsikt" i saker och ting.
Nåväl, jag blev iallafall mobbad under högstadietiden. Frågar man dem som mobbade mig så "mobbade" de inte mig. De tyckte bara att jag var tråkig, korkad, ful, sur, irriterande, jobbig, elak, störig, äcklig och opålitlig. Kan tänkas att jag råkat glömma något till listan...trots att de påtalade just dessa "faktum" åt mig, i tid och otid.Ibland när de sa saker om mig så kunde jag tänka "De måste ha tagit fel på person, förväxlat mig med någon. VAD VILL DE MIG?".
Ens tor del av problemet är att jag såklart käftade emot förr eller senare. Jag valde att kriga emot, men förstod inte att jag blev medvevtet provocerad, att det hadnlade om ett gäng må "monster- sociopater". Jag var helt ensam, medan de alltid var minst två mot mig. Jag tillbringade många raster inlåst, gråtande, på skoltoaletter. Eller bar ainlåst å toaletten för att bli lämnad ifred. Att få tillbringa sin rast i lugn och ro.
Den sista terminen på högstadiet åt jag ensam i skolmatsalen- för då hade jag äntligen berättat för min mamma om varför jag inte ville till skolan, varför jag inte kunde sova, varför jag kund eutbrista i gråt och skrik. varför jag inte orkade med livet, varför jag hellre dog än att de skulle förändra det om pågick- för trots att allt var hemskt så kunde det bara bli värre.
Då "slutade" mobbingen, för min lärare, tvingade oss alla samlas i ett rum och jag fick förklara vad prproblemet var- sedan nekade tjejerna, och "bad om ursäkt". Sen var jag utfryst istället. Det finns många, olika typer av mobbing. Det måste inte vara hårda slag och sparkar. Mobbingen slutade, och ibland var jag välkommen in i "gemenskapen". Tyvärr fick jag bevittn hur fokus ändrades över till en annan tjej och när jag ombads medverka så sa jag ifrån, vilket jag är så otroligt glad för idag- men jag är ledsen att jag inte gjorde mer! Så här hade vi ett gäng tjejer som mådde dåligt och fick härja omkring precis som de ville trots att de var kända bland lärarna som "problembarn". "Mycket intelligenta men stökiga och omöjliga i grupp".
När detta pågick, och många, många år efteråt- så ifrågasatte jag "mobbingen". Var det kanske en tolkningsfråga, handlade det om ur jag svarat, om jag salgit till tjejerna, eller ignorerat dme ÄNNU MER, om jag inte blivit ledsen av alla dumma saker de sa?
Var jag bara överkänslig, precis som läraren som tog hand om "processen" hade sagt. Kanske det är så att man ska behöva uthärda att en grupp sitter och fnittrar åt en, hånar ens fula kläder, ens utseende? Hindrar en att gå in i korridorer, skåpet, skriver fula ord, pratar skit etc- rakt ut, mitt framför en person? Sprider lögner som gör att människor man aldrig ens pratat med- börjar avsky dig?
Skammen för att man inte duger för andra, att man inte passar in- osäkerheten, rädslan, som att den inte är stor nog när man kliver in i tonårsrollen. Stans ta mig att jag Inte klarade av av att sluta sticka ut! Att sluta STÖRA min omgivning med min blotta närvaro!
Jag var den där tjejen i reklamen som friends hade för några år sedan. En grå, tyst, osynlig flicka som tog bort sig själv för att inte synas- eller för att andra inte låtsades om henne. JAg försvann, medvetet, men det räckte aldrig.
Jag var osynlig, osynlig för alla lärare. Jag var helt övertygad om att de faktiskt inte visste vem jag var, efter tre år i samma klassrum. Min egen klassföreståndare (den välutbildade BILDLÄRAREN) var den som ville få det till att jag kanske var överkänslig? (Märkliga är att en av mina bästa vänner fick ett liknande ifrågsättande "utlåtande" av lärare på exakt samma skola där jag som vuxen börjat ifrågasätta om en enda kotte där har en godkänd behörighet ör att få vara lärare?).
Om det är så att jag är överkänslig (känslig är jag absolut, men prolemet är kanske inte känsliga människor?) så finner jag det nästan lustigt att jag aldrig mer blivit mobbad eller utfryst? Jag hade många vänner under gymnasietiden, komvux, arbeten. Jag hade alltid vänner på min gata- utan dem hade jag inte klarat skoltiden.
Det fanns nog inte många utanför min skola som såg eller kunde förstå vad som pågick. Jag visste bara att jag mådde jättedåligt och ingen kunde förändra situationen, och jag hade rätt.
Som en av tjejerna sa när de konftronterades av läraren "Ja men ni kan ju inte tvinga oss att tycka om och umgås med henne?" , Vilket jag själv höll med och förstod. Vill jag umgås och vara med människor som inte känner, men ändå avskyr mig så innerligt? Nej tack! Jag var inte intresserad av deras psykologiska lekar och inbördes misshandel.
Det där är iallafal en del av min historia. Jag blev mobbad, och det tar alltid emot att säga. Det finns en skam och skuld i det, som tog flera år att "tvätta bort". Jag är inte speciellt påverkad av mobbingen idag-förutom det faktum att jag "flytt" 100 mil för att slippa att ens riskera att se någon av dessa tjejer igen i verkligheten för jag skulle nog inte hantera det så jättebra, även om jag förlåtit dem. Sen insåg jag rätt snart att det finns rätt många, störda individer och en sjuk attityd i denna stad som jag inte tycker om. Puttrar rä uder ytan. Att flytta har enbart förändrat mitt liv och MIG till någonting bättre.
Vändpunkten för mig var när jag i vuxen ålder upptäckte att dessa personer själva haft det jobbigt, struligt och stora problem. Det är SKÖNT att se, inte som hämnd, men som i att de inte är perfekta, att skulden faktiskt är på dem med- Att de nog inte mådde så jävla bra själva. Att min mobbing inte berodde enbart på mig, det var bara otur. Otur att jag hamnade i samma klass med dessa, grovt, störda människor.
Jag vet att det är lätt att "råka" mobba någon, att kanske inte se sådant, att inte se sådant i tid, att inte förstå skillnaden på att "bara ogilla någon" eller att "mobba någon". För vi blir oftast matade med att mobboffret är en söt, oskyldig person och mobbaren är en solkar liten skurk i barn-kostym. Men det räcker att man är tre personer som uttrycker sitt ogillande mot en person på samma gång. Det är en typ av mobbing. Att som grupp placera sig i en position som försvagar en enskild individ. Grupptryck.
Mobbing är hemsk just för att man alltid, eller till stor del- står ensam, mot många. Tystnaden från de som står vid sidan om är nästan värst, för det är ett godkännande av handlingen, av det som sker.
Varför börjar jag skriva om sådana här trista saker? Jo. För detta är min upplevelse, men inte alla mobbades upplevelse. En mobbad bekant började prata om att skriva en bok, en manual för mobboffer för att slippa bli mobbade, för att ta ansvar över sin mobbing?
"Jag funderar på att skriva en bok, "det är dig det är fel på, inte de andra"
Den ska handla om hur folk som är konstiga själva har ansvaret för att inte bli mobbade etc.Den ska säga allt det där jag skulel behövt höra när jag var liten, men som ingen ville säga för det inte är politiskt korrekt att säga så.
Man borde försöka hitta lite livshistorier att väva in i den bara, så kan det nog fungera.
Jag tror det är en bra ide. Kanske mest som ett sorts inlägg i samhällsdebatten, fast även som en manual för den som känner att han behöver.
Tror det behövs en sån bok."
Låter som en skitbra idé först., beroende på hur man tolkar. Jag gillar tanken om man utgår från att mobboffer idag måst ta ansvar för sin mobbing, jag gillar idén att ifrågasätta det. Men tolkningen är nog annorlunda, det motsatta. Jag känner människan seda tidigare och hört att han tycker att man ska anpassa sig. Att man kan påverka om man blir mobbad eller inte-vilket såklart, i mina ögon, lägger SKULDEN på offret (och dessutom är direkt felaktigt). Vem säger åt våldtäktsoffret idag att hon får skylla sig själv? Man utgår ju från att man får lära sina barn rätt och fel. Men visst, hade hon inte klätt sig i sexiga kläder, sminkat sig eller gått utomhus helt ensam så hade hon kanske sluppit att bli våldtagen (ni hör väl hur tokigt det låter?).
Inte "Du får inte gå till skolan med tandställning, råsa tröjja (som kille), dina föräldrar får inte vara lesbiska, du får inte gila att spela tv-spel, osv. Och gud nåde om du har någon lättare social störning, ADHD/ADD osv. Orsakerna och utformningen på mobbing är garanterat lika fantasifulla och varierande som det antal som blir mobbade. Det som är gemensamt med oss som bivit mobbade är några saker:
1. Många mot en.
2. Fel plats, fel tidpunkt
3. Fel i omgivningen - som inte agerar och förebygger.
4. Vi söker en orsak till varför andra hahtar oss så innerligt.
"Det måste ha avrit för det de säger- Tex att jag är fet, ful, har en bög till pappa"- men detta är ju oftast det vi blir mobbade FÖR. För det är en svag punkt, man hittar den svaga punkten för att reta och provocera offret och finna sympatier och medhåll i den stora massan som bara iaktar eller följer med i bara farten...
Jag tror inte att man kan utrota mobbing. Varje ny generation medför sig ett antal ruttna ägg - Men jag tror att man kan lära sig identifiera det som lärare och sätta stopp för det i tid. Precis som min mamma gjorde med mina yngre syskon, just för att hon sett det ske med mig. Jag tror absolut att det finns en del som blir mobbade pga sitt beteende och att de är "skitjobbiga" men då handlar det ju fortfarande om att skola och föräldrar måste lära ut förståelse och tolerans? Ska det vara så förbannat svårt?
Men enligt ovanstående citat, så skulle jag alltså ha slutat med det jag älskade mest i världen- och alltid var kärnan till att jag blev mobbad: Hästar, och det faktum att min bästsa kompis vara 2-3 år yngre än mig. Att jag kom från en ickereligiös, ganska "fattig" familj och att jag bodde i "fel ände av stan". Att jag vad född med det ansikte jag fortfarande bär med stolthet och att jag även fortfarande SÄGER EMOT NÄR NÅGONTING KÄNNS ÅT HELVETE. Enligt ovanstående så skulle jag ha anpassat mig, förklätt mig, smälta in, kanske även bli en mobbare eller åskådare själv? Många gånger är ju även den som leder en mobbing också utsatt, ett sätt att dra uppmärksamheten från sig själv är att placera den på någon annan.
Nä, sluta pressa in folk i formar, lär era barn att människor kommer i alla olika skepnader så ska ni se att världen kan bli bättre. Och glöm inte att även "rötäggen" faktiskt kan vara mobbade eller utsatta. Något är det iallafall som skapar rötan.
Puss och kram!
Nåväl, jag blev iallafall mobbad under högstadietiden. Frågar man dem som mobbade mig så "mobbade" de inte mig. De tyckte bara att jag var tråkig, korkad, ful, sur, irriterande, jobbig, elak, störig, äcklig och opålitlig. Kan tänkas att jag råkat glömma något till listan...trots att de påtalade just dessa "faktum" åt mig, i tid och otid.Ibland när de sa saker om mig så kunde jag tänka "De måste ha tagit fel på person, förväxlat mig med någon. VAD VILL DE MIG?".
Ens tor del av problemet är att jag såklart käftade emot förr eller senare. Jag valde att kriga emot, men förstod inte att jag blev medvevtet provocerad, att det hadnlade om ett gäng må "monster- sociopater". Jag var helt ensam, medan de alltid var minst två mot mig. Jag tillbringade många raster inlåst, gråtande, på skoltoaletter. Eller bar ainlåst å toaletten för att bli lämnad ifred. Att få tillbringa sin rast i lugn och ro.
Den sista terminen på högstadiet åt jag ensam i skolmatsalen- för då hade jag äntligen berättat för min mamma om varför jag inte ville till skolan, varför jag inte kunde sova, varför jag kund eutbrista i gråt och skrik. varför jag inte orkade med livet, varför jag hellre dog än att de skulle förändra det om pågick- för trots att allt var hemskt så kunde det bara bli värre.
Då "slutade" mobbingen, för min lärare, tvingade oss alla samlas i ett rum och jag fick förklara vad prproblemet var- sedan nekade tjejerna, och "bad om ursäkt". Sen var jag utfryst istället. Det finns många, olika typer av mobbing. Det måste inte vara hårda slag och sparkar. Mobbingen slutade, och ibland var jag välkommen in i "gemenskapen". Tyvärr fick jag bevittn hur fokus ändrades över till en annan tjej och när jag ombads medverka så sa jag ifrån, vilket jag är så otroligt glad för idag- men jag är ledsen att jag inte gjorde mer! Så här hade vi ett gäng tjejer som mådde dåligt och fick härja omkring precis som de ville trots att de var kända bland lärarna som "problembarn". "Mycket intelligenta men stökiga och omöjliga i grupp".
När detta pågick, och många, många år efteråt- så ifrågasatte jag "mobbingen". Var det kanske en tolkningsfråga, handlade det om ur jag svarat, om jag salgit till tjejerna, eller ignorerat dme ÄNNU MER, om jag inte blivit ledsen av alla dumma saker de sa?
Var jag bara överkänslig, precis som läraren som tog hand om "processen" hade sagt. Kanske det är så att man ska behöva uthärda att en grupp sitter och fnittrar åt en, hånar ens fula kläder, ens utseende? Hindrar en att gå in i korridorer, skåpet, skriver fula ord, pratar skit etc- rakt ut, mitt framför en person? Sprider lögner som gör att människor man aldrig ens pratat med- börjar avsky dig?
Skammen för att man inte duger för andra, att man inte passar in- osäkerheten, rädslan, som att den inte är stor nog när man kliver in i tonårsrollen. Stans ta mig att jag Inte klarade av av att sluta sticka ut! Att sluta STÖRA min omgivning med min blotta närvaro!
Jag var den där tjejen i reklamen som friends hade för några år sedan. En grå, tyst, osynlig flicka som tog bort sig själv för att inte synas- eller för att andra inte låtsades om henne. JAg försvann, medvetet, men det räckte aldrig.
Jag var osynlig, osynlig för alla lärare. Jag var helt övertygad om att de faktiskt inte visste vem jag var, efter tre år i samma klassrum. Min egen klassföreståndare (den välutbildade BILDLÄRAREN) var den som ville få det till att jag kanske var överkänslig? (Märkliga är att en av mina bästa vänner fick ett liknande ifrågsättande "utlåtande" av lärare på exakt samma skola där jag som vuxen börjat ifrågasätta om en enda kotte där har en godkänd behörighet ör att få vara lärare?).
Om det är så att jag är överkänslig (känslig är jag absolut, men prolemet är kanske inte känsliga människor?) så finner jag det nästan lustigt att jag aldrig mer blivit mobbad eller utfryst? Jag hade många vänner under gymnasietiden, komvux, arbeten. Jag hade alltid vänner på min gata- utan dem hade jag inte klarat skoltiden.
Det fanns nog inte många utanför min skola som såg eller kunde förstå vad som pågick. Jag visste bara att jag mådde jättedåligt och ingen kunde förändra situationen, och jag hade rätt.
Som en av tjejerna sa när de konftronterades av läraren "Ja men ni kan ju inte tvinga oss att tycka om och umgås med henne?" , Vilket jag själv höll med och förstod. Vill jag umgås och vara med människor som inte känner, men ändå avskyr mig så innerligt? Nej tack! Jag var inte intresserad av deras psykologiska lekar och inbördes misshandel.
Det där är iallafal en del av min historia. Jag blev mobbad, och det tar alltid emot att säga. Det finns en skam och skuld i det, som tog flera år att "tvätta bort". Jag är inte speciellt påverkad av mobbingen idag-förutom det faktum att jag "flytt" 100 mil för att slippa att ens riskera att se någon av dessa tjejer igen i verkligheten för jag skulle nog inte hantera det så jättebra, även om jag förlåtit dem. Sen insåg jag rätt snart att det finns rätt många, störda individer och en sjuk attityd i denna stad som jag inte tycker om. Puttrar rä uder ytan. Att flytta har enbart förändrat mitt liv och MIG till någonting bättre.
Vändpunkten för mig var när jag i vuxen ålder upptäckte att dessa personer själva haft det jobbigt, struligt och stora problem. Det är SKÖNT att se, inte som hämnd, men som i att de inte är perfekta, att skulden faktiskt är på dem med- Att de nog inte mådde så jävla bra själva. Att min mobbing inte berodde enbart på mig, det var bara otur. Otur att jag hamnade i samma klass med dessa, grovt, störda människor.
Jag vet att det är lätt att "råka" mobba någon, att kanske inte se sådant, att inte se sådant i tid, att inte förstå skillnaden på att "bara ogilla någon" eller att "mobba någon". För vi blir oftast matade med att mobboffret är en söt, oskyldig person och mobbaren är en solkar liten skurk i barn-kostym. Men det räcker att man är tre personer som uttrycker sitt ogillande mot en person på samma gång. Det är en typ av mobbing. Att som grupp placera sig i en position som försvagar en enskild individ. Grupptryck.
Mobbing är hemsk just för att man alltid, eller till stor del- står ensam, mot många. Tystnaden från de som står vid sidan om är nästan värst, för det är ett godkännande av handlingen, av det som sker.
Varför börjar jag skriva om sådana här trista saker? Jo. För detta är min upplevelse, men inte alla mobbades upplevelse. En mobbad bekant började prata om att skriva en bok, en manual för mobboffer för att slippa bli mobbade, för att ta ansvar över sin mobbing?
"Jag funderar på att skriva en bok, "det är dig det är fel på, inte de andra"
Den ska handla om hur folk som är konstiga själva har ansvaret för att inte bli mobbade etc.Den ska säga allt det där jag skulel behövt höra när jag var liten, men som ingen ville säga för det inte är politiskt korrekt att säga så.
Man borde försöka hitta lite livshistorier att väva in i den bara, så kan det nog fungera.
Jag tror det är en bra ide. Kanske mest som ett sorts inlägg i samhällsdebatten, fast även som en manual för den som känner att han behöver.
Tror det behövs en sån bok."
Låter som en skitbra idé först., beroende på hur man tolkar. Jag gillar tanken om man utgår från att mobboffer idag måst ta ansvar för sin mobbing, jag gillar idén att ifrågasätta det. Men tolkningen är nog annorlunda, det motsatta. Jag känner människan seda tidigare och hört att han tycker att man ska anpassa sig. Att man kan påverka om man blir mobbad eller inte-vilket såklart, i mina ögon, lägger SKULDEN på offret (och dessutom är direkt felaktigt). Vem säger åt våldtäktsoffret idag att hon får skylla sig själv? Man utgår ju från att man får lära sina barn rätt och fel. Men visst, hade hon inte klätt sig i sexiga kläder, sminkat sig eller gått utomhus helt ensam så hade hon kanske sluppit att bli våldtagen (ni hör väl hur tokigt det låter?).
Inte "Du får inte gå till skolan med tandställning, råsa tröjja (som kille), dina föräldrar får inte vara lesbiska, du får inte gila att spela tv-spel, osv. Och gud nåde om du har någon lättare social störning, ADHD/ADD osv. Orsakerna och utformningen på mobbing är garanterat lika fantasifulla och varierande som det antal som blir mobbade. Det som är gemensamt med oss som bivit mobbade är några saker:
1. Många mot en.
2. Fel plats, fel tidpunkt
3. Fel i omgivningen - som inte agerar och förebygger.
4. Vi söker en orsak till varför andra hahtar oss så innerligt.
"Det måste ha avrit för det de säger- Tex att jag är fet, ful, har en bög till pappa"- men detta är ju oftast det vi blir mobbade FÖR. För det är en svag punkt, man hittar den svaga punkten för att reta och provocera offret och finna sympatier och medhåll i den stora massan som bara iaktar eller följer med i bara farten...
Jag tror inte att man kan utrota mobbing. Varje ny generation medför sig ett antal ruttna ägg - Men jag tror att man kan lära sig identifiera det som lärare och sätta stopp för det i tid. Precis som min mamma gjorde med mina yngre syskon, just för att hon sett det ske med mig. Jag tror absolut att det finns en del som blir mobbade pga sitt beteende och att de är "skitjobbiga" men då handlar det ju fortfarande om att skola och föräldrar måste lära ut förståelse och tolerans? Ska det vara så förbannat svårt?
Men enligt ovanstående citat, så skulle jag alltså ha slutat med det jag älskade mest i världen- och alltid var kärnan till att jag blev mobbad: Hästar, och det faktum att min bästsa kompis vara 2-3 år yngre än mig. Att jag kom från en ickereligiös, ganska "fattig" familj och att jag bodde i "fel ände av stan". Att jag vad född med det ansikte jag fortfarande bär med stolthet och att jag även fortfarande SÄGER EMOT NÄR NÅGONTING KÄNNS ÅT HELVETE. Enligt ovanstående så skulle jag ha anpassat mig, förklätt mig, smälta in, kanske även bli en mobbare eller åskådare själv? Många gånger är ju även den som leder en mobbing också utsatt, ett sätt att dra uppmärksamheten från sig själv är att placera den på någon annan.
Nä, sluta pressa in folk i formar, lär era barn att människor kommer i alla olika skepnader så ska ni se att världen kan bli bättre. Och glöm inte att även "rötäggen" faktiskt kan vara mobbade eller utsatta. Något är det iallafall som skapar rötan.
Puss och kram!
fredag 25 maj 2012
Dödsinsekten...
Sveriges största geting besökte precis min trädgård och jag, som normalt brukar fnissa och håna min stackars syster som är livrädd för dessa kryp- tog sin tillflykt inomhus, illa kvickt. Den var ENORM! Kanske det är en sån som skrämde slag på Kattfan här om dagen för han har inte alls varit så speciellt intresserad av att gå ut...
Denna bloggare beskriver känslan rätt fint med både text och foton.
"Fy fan, jävla fågel typ!"-ovan nämnda bloggare,
...could have been me! ;) Men jag tänkte mer i banorna; flygplan,rymdskepp och invaderande småfolk....i mini-herkules. Bluääh!!
Hihi...undra hur syrran skulle reagerat om hon sett denna bjässe, det var garantert en hona för jag skulle nästan vilja påstå att "hon" var närmare en halv dm stor än "bara" 3 cm. Fy helvete.... Jag som höll på att klippa gräsmattan.
"jäkla tjat om din syrra asså".
För mig är getingar starkt förknippade med getingar (och allt surr som påminner om en). Jag överdriver inte ens när jag säger att varje gång jag ser en geting så tänker jag på min syster. Så ja, hon dyker upp i tanken rätt ofta nu under sommartiderna. Skulle inte förvåna mig om det är så för nsätan alla som är bekant med min syster. Precis som att jag tänker på äldre systrarna Lundberg när jag ser/pratar om ormar.
Peace!
Denna bloggare beskriver känslan rätt fint med både text och foton.
"Fy fan, jävla fågel typ!"-ovan nämnda bloggare,
...could have been me! ;) Men jag tänkte mer i banorna; flygplan,rymdskepp och invaderande småfolk....i mini-herkules. Bluääh!!
Hihi...undra hur syrran skulle reagerat om hon sett denna bjässe, det var garantert en hona för jag skulle nästan vilja påstå att "hon" var närmare en halv dm stor än "bara" 3 cm. Fy helvete.... Jag som höll på att klippa gräsmattan.
"jäkla tjat om din syrra asså".
För mig är getingar starkt förknippade med getingar (och allt surr som påminner om en). Jag överdriver inte ens när jag säger att varje gång jag ser en geting så tänker jag på min syster. Så ja, hon dyker upp i tanken rätt ofta nu under sommartiderna. Skulle inte förvåna mig om det är så för nsätan alla som är bekant med min syster. Precis som att jag tänker på äldre systrarna Lundberg när jag ser/pratar om ormar.
Peace!
torsdag 24 maj 2012
Syrenera blommar nu..
När syrenen blommar så tänker jag på "hem-hemma" och det är bara bra
och sköna minnen av "kvinnorna i mitt liv". Det är en stor sak när de
blommar, helt enkelt. Inom mig blir det nästan som en liten folkfest och
det roliga är att min käraste är minst lika exstatisk kring dessa
blommor. Är det en norrlandsgrej? Är det för att vi i norr sällan haft
äppelblom, Dhalior och Rhododendron att bli upphetsade över? Eller är det
bara så att syrenen är jäklans älskad! (Ja jag vet att man har äplen även i norr, men här hinner du inte gå en meter innan du ser du äppelblom någonstans, nästan i varenda trädgård, liten som stor. Även päron, plommon och körsbär)
Åh vad denna väldoftande buske kan väcka barndomsminnen till liv! På gården där jag växte upp fanns det många, stora syrener som blommade runt examenstiderna. Mamma och mormor (som kom till oss då, och senare flyttade till vår byhåla) brukade alltid be oss att plocka in enorma buketter att ställa på köksbordet eller bänken och det luktade så gott. Men oftast brukade mamma helt enkelt gå ut själv och plocka in en knippe...
Saken är den att min mor sällan bad oss plocka in buketter vanligtvist, då både hon och mormor inte uppskattar de små liven som oftast flyttar in tillsammans med dem. Men visst blev våra stora buketter av maskorosor, "tandborstar" och rallarrosor (mjölkört) från ängar och väganterna alltid varmt mottagna. Tyvärr blev dessa buketter sällan speciellt långlivade däremot ;)
Tyvärr passar sig inte min trädgård för en syren, den skulle ta över helt. Men om dagen kommer där jag får en stor trädgård, då ska jag ha flera, flera stycken!
Åh vad denna väldoftande buske kan väcka barndomsminnen till liv! På gården där jag växte upp fanns det många, stora syrener som blommade runt examenstiderna. Mamma och mormor (som kom till oss då, och senare flyttade till vår byhåla) brukade alltid be oss att plocka in enorma buketter att ställa på köksbordet eller bänken och det luktade så gott. Men oftast brukade mamma helt enkelt gå ut själv och plocka in en knippe...
Saken är den att min mor sällan bad oss plocka in buketter vanligtvist, då både hon och mormor inte uppskattar de små liven som oftast flyttar in tillsammans med dem. Men visst blev våra stora buketter av maskorosor, "tandborstar" och rallarrosor (mjölkört) från ängar och väganterna alltid varmt mottagna. Tyvärr blev dessa buketter sällan speciellt långlivade däremot ;)
Se...se..nu blommar de!!
Tyvärr passar sig inte min trädgård för en syren, den skulle ta över helt. Men om dagen kommer där jag får en stor trädgård, då ska jag ha flera, flera stycken!
onsdag 23 maj 2012
kvistbygge!
Phew!! Ännu en dag med gassande sol och värme. Jag har säkert spenderat runt 3-4 timmar ute i trädgårn med att beskära häcken och plantera om lite. Rensade bort döda kvistar från buskarna och använde dem sedan för att bygga en liten, liten ställning för klätterväxterna. Har en vision men den kräver pengar och jag får hålla ögonen öppna helt enkelt.
Nu är jag helt slut och hungrig! Så nu bär det av bort till min älskade female night elf hunter för att ta del av dagens jaktbyte (lär bli pizza eller något åt det hållet). Är så skönt med en riktig karlakarl som kan jagahem lite ordentlig rundmat till sin quinna.
...Rasmus (även känd som kattfan) rejsade igenom en av mina rabatter när han blev rädd för en sak. Många av växterna överlevde alltså inte. Sen såg jag även när skatparet med stolthet, visade upp sin unga son/dotter som precis lärt sig att flyga. De där skatorna måst eju hinna få minst 1-2 kullar till innan hösten? Det var riktigt rörande att se hur föräldrarna med läten och närvaro- uppmuntrade sin avkomma att ta till vingarna. Ständigt skyddande och närvarande men alltid en bit ifrån när ungen med vaggande steg tog sig in i min trädgård...
Stoltheten lyste i fågelungens, små, pärlsvarta ögon när den tog sig upp på en gren i mitt körsbärsträd, (då flyttade en förälder sig högre upp, allt eftersom) sedan till en annan, tills den kom högt upp - sedan med klumpiga, vingliga vingslag - följa efter fräldrarna till nästa träd. Och så höll det på länge, innan den återvände upp till boet i trädet mitt emot min trädgård där mamma eller pappa fågel bjöd på ett riktigt skrovmål...
De som inte vet så råkar skatan vara min favoritfågel av alla de som nu är vanliga i "städer". De har allt- de är stora, vackra och otroligt intelligenta. Det är väl det där sistnämnda som gör att folk har svårt att uppskatta dem, men låt oss säga såhär: Ställer/lämnar man sina sopor ute- så får man fanimej skylla sig själv om man har soporna utslitna över hela trädgården eller gatan, banne mej!
Sen att deras läte inte alltid är det trevligaste att vakna upp till, 05-06 på morgonen är väl sant. Men jag blir ggalen på alla småfågelsälskare som "åh neeej den är EEEELAAAAK JUUUU, äter all maaaaaat för småttingana, gulligull, neej nu jagar skaaatan småttefågelgulligullefjunet!". så får skatan en massa skit och skrik efter sig.
För mig är gråsparvar och alla liknande fåglar- skitsöta, lika söta som sorkar. Vill jag ha sorkar i min rädgård? Nej, inte alls. De föröka sig som ohyra och plötsligt är de "söta" 3 sparvarna, en 15-30 storfamilj som skiter och kvittrar och ja, framförallt- sprider fästingar! Jepps, fästingar behöver fåglar som en mellanvärd eller något i den stilen.
Ett skatpar acepterar inte hur många andra skator/kråkor/andra fåglar etc som helst i "sitt område". Så ja, jag väljer ett vackert skatpar framför äckliga småsparvar- any day of th week.. Då vet ni!!
Jag vet, jag är en riktig hater...
Kram och hejs!
Nu är jag helt slut och hungrig! Så nu bär det av bort till min älskade female night elf hunter för att ta del av dagens jaktbyte (lär bli pizza eller något åt det hållet). Är så skönt med en riktig karlakarl som kan jagahem lite ordentlig rundmat till sin quinna.
...Rasmus (även känd som kattfan) rejsade igenom en av mina rabatter när han blev rädd för en sak. Många av växterna överlevde alltså inte. Sen såg jag även när skatparet med stolthet, visade upp sin unga son/dotter som precis lärt sig att flyga. De där skatorna måst eju hinna få minst 1-2 kullar till innan hösten? Det var riktigt rörande att se hur föräldrarna med läten och närvaro- uppmuntrade sin avkomma att ta till vingarna. Ständigt skyddande och närvarande men alltid en bit ifrån när ungen med vaggande steg tog sig in i min trädgård...
Stoltheten lyste i fågelungens, små, pärlsvarta ögon när den tog sig upp på en gren i mitt körsbärsträd, (då flyttade en förälder sig högre upp, allt eftersom) sedan till en annan, tills den kom högt upp - sedan med klumpiga, vingliga vingslag - följa efter fräldrarna till nästa träd. Och så höll det på länge, innan den återvände upp till boet i trädet mitt emot min trädgård där mamma eller pappa fågel bjöd på ett riktigt skrovmål...
De som inte vet så råkar skatan vara min favoritfågel av alla de som nu är vanliga i "städer". De har allt- de är stora, vackra och otroligt intelligenta. Det är väl det där sistnämnda som gör att folk har svårt att uppskatta dem, men låt oss säga såhär: Ställer/lämnar man sina sopor ute- så får man fanimej skylla sig själv om man har soporna utslitna över hela trädgården eller gatan, banne mej!
Sen att deras läte inte alltid är det trevligaste att vakna upp till, 05-06 på morgonen är väl sant. Men jag blir ggalen på alla småfågelsälskare som "åh neeej den är EEEELAAAAK JUUUU, äter all maaaaaat för småttingana, gulligull, neej nu jagar skaaatan småttefågelgulligullefjunet!". så får skatan en massa skit och skrik efter sig.
För mig är gråsparvar och alla liknande fåglar- skitsöta, lika söta som sorkar. Vill jag ha sorkar i min rädgård? Nej, inte alls. De föröka sig som ohyra och plötsligt är de "söta" 3 sparvarna, en 15-30 storfamilj som skiter och kvittrar och ja, framförallt- sprider fästingar! Jepps, fästingar behöver fåglar som en mellanvärd eller något i den stilen.
Ett skatpar acepterar inte hur många andra skator/kråkor/andra fåglar etc som helst i "sitt område". Så ja, jag väljer ett vackert skatpar framför äckliga småsparvar- any day of th week.. Då vet ni!!
Jag vet, jag är en riktig hater...
Kram och hejs!
måndag 21 maj 2012
En sommardag...
Solen gassar på, far ut och in mellan snabba, bommulslädda moln på klarblå himmel. Det blåser och jag får lov att ställa ner mina pelargoner från hyllan så att de inte ska råka illa ut. Jag gömmer mig inomhus när solen står som högst. Jag orkar inte att påta i min trädgård en såhär solig dag. Jag bestämmer mig för att fly in i lövskogens svala skuggor.
Jag följer de asfalterade, heta vägarna tills jag når de blåsiga fälten och kan svänga ner i det efterlängtade skogspartiet. Det är som att beträda en katedral där askar, aspar, ekar och lönnars fortfarande skira men stora blad bildar ett tätt tak. En kör av olika fåglar välkomnar mig och skuggan känns så svalkande och skön mot mina ögon och hud. Det lilla ljus som når igenom ger en känsla av att man just gått in i en drömsekvens i någon film, men detta är mitt liv här och nu.
Jag följer de ringlande stigarna, tar mig tid att lyssna, lukta och framförallt att titta på varenda liten blomma som med stor möda har strävat sig upp bland det tjocka lagret med gamlalöv och kvistar. Tappert sträckt på sig för att hinna före sina grannväxter. Man kan se hur den låga vegetationen slåss om det lilla utrymme av ljus som här och där, fortfarande strilar ner mellan de stora trädkronorna. Om några veckor kommer taket att vara tätt och skogen bli mörk. Blommorna dör och det blir ormbunken och mossans tur att ta över...
Efter någon kilometer så är jag framme vid en stor kulle. Det finns en stig där andra redan gått, många gånger före mig. Jag följer den och ser plötsligt ut över ett enormt, gult fält som breder ut sig där nedanför...Jag följer stigen ner till en väg som skär rakt genom det gyllengula.
Luften är tung, varm och fuktig. Jag skulle kunna gå runt naken utan att känna mig avklädd. Jag längtar efter en stor, sval sjö. En hinna av söta dofter, pollen, damm och andra partiklar som tyngs ner av vätan, klibbar fast över mina nakna hud. Den kittlar och kliar. Ibland känner jag en dunst av en vind, men den tillför bara ännu mer värme och dofter...
När de tunga, mörka molnen med ljusa glorior äntligen släpper ifrån sig sitt vatten så är det som att stå i naturens egen dush. Lätta, många, små, men framförallt ljumma droppar börjar skölja bort all smuts.
Jag tänker på känslan när man som liten brukade leka vattenkrig med mammas blom-sprayflaska under heta sommardagar.... Bara några hundra meter från mitt hem på min väg tillbaka så ser jag en stor rengbåge kröna mitt älskade Ryd.
Det står Maj i almanackan.
Det är sommar i Linköping nu.
Jag följer de asfalterade, heta vägarna tills jag når de blåsiga fälten och kan svänga ner i det efterlängtade skogspartiet. Det är som att beträda en katedral där askar, aspar, ekar och lönnars fortfarande skira men stora blad bildar ett tätt tak. En kör av olika fåglar välkomnar mig och skuggan känns så svalkande och skön mot mina ögon och hud. Det lilla ljus som når igenom ger en känsla av att man just gått in i en drömsekvens i någon film, men detta är mitt liv här och nu.
Jag följer de ringlande stigarna, tar mig tid att lyssna, lukta och framförallt att titta på varenda liten blomma som med stor möda har strävat sig upp bland det tjocka lagret med gamlalöv och kvistar. Tappert sträckt på sig för att hinna före sina grannväxter. Man kan se hur den låga vegetationen slåss om det lilla utrymme av ljus som här och där, fortfarande strilar ner mellan de stora trädkronorna. Om några veckor kommer taket att vara tätt och skogen bli mörk. Blommorna dör och det blir ormbunken och mossans tur att ta över...
Efter någon kilometer så är jag framme vid en stor kulle. Det finns en stig där andra redan gått, många gånger före mig. Jag följer den och ser plötsligt ut över ett enormt, gult fält som breder ut sig där nedanför...Jag följer stigen ner till en väg som skär rakt genom det gyllengula.
Det hänger åska i luften. I horisonten kan jag se hur regn blandar sig
med solens ljus och bildar vackra strålar ner till jorden. Det får mig
alltid att tänka på religiösa oljemålningar där gud sträcker ner sin
hand. Att solen är en gud, en tanke som plötsligt inte känns så märklig
alls...
Luften är tung, varm och fuktig. Jag skulle kunna gå runt naken utan att känna mig avklädd. Jag längtar efter en stor, sval sjö. En hinna av söta dofter, pollen, damm och andra partiklar som tyngs ner av vätan, klibbar fast över mina nakna hud. Den kittlar och kliar. Ibland känner jag en dunst av en vind, men den tillför bara ännu mer värme och dofter...
Jag tänker på känslan när man som liten brukade leka vattenkrig med mammas blom-sprayflaska under heta sommardagar.... Bara några hundra meter från mitt hem på min väg tillbaka så ser jag en stor rengbåge kröna mitt älskade Ryd.
Det står Maj i almanackan.
Det är sommar i Linköping nu.
söndag 20 maj 2012
Kattfan...
Här ligger Rasmus och myser i blomrabatten....i sele förståss. Folk får tycka vad de vill om innekatter men jag är hans ägare = har ansvar för honom och det han gör. Andra får släppa lösa sina katter bäst fan de vill- men så gör inte jag, speciellt inte när man boor så tätbebyggt som jag gör nu- dessuotm bara några tiotals meter till vältrafikerad väg och självaste E4:an. En tycker att det är att vavra bra djurägare att låta katterna härja fritt, bli hjälkörda, bli förgiftad eoch hatade av grannarna, föda kattungar som man sedan måste avliva eller blir förvildade. Själv tycker jag att innekatt är ett utmärkt liv för många.
Skulle du släppa ut din hund utan uppsikt? Svarar du nej på den frågan så har du även en riktlinje på hur du bör agera runt din katt om ni bor nära andra och stora vägar. Nu vet jag att många av mina vänner har lösgående katter men jag vet också att de bor nära stora skogspartier, men jag vet också att de vet vad jag tycker ;)
Här där jag bor verkar katter klara sig bra, men ja. Skulle kattfan få börja gå ute så skulle det tyvärr inte dröjja länge innan grannhonan (eller någon annan battle-cat) jagat bort stackarn och sen får jag aldrig mer se till honom...
Kattfan är tyvärr "väldigt stor", men jag lovar - det är bara en synvilla. Han är bara päls, skinn och ben. Mesigare och harigare katt får man söka med lykta. Man kan säga att det är omtanke och kärlek för hans natur som jag håller honom inomhus. ;)
Min familj har haft katter och kattor som man inte kunnat hålla inne med våld, men även utekatter som man nästan fått kasta ut med just våld...för att de ens ska lämna husets trygga vrå. Men titta nu på bilderna istället. Visst har han det otroligt mysigt bland gräsklippet? Man skulle kunna tro att han badar i kattmynta.
Mmm Mmmhm...Jag kan ju avslöja att det inte var fullt lika mysigt att ha honom i sängen, senare på kvällen...
Men ni kan ge er fan på att han kommer att börja skråla å ha sig runt 21-23 inatt och utkräva sin "rätt" att få gå ut i trädgårn, men det kan han fet-glömma!!
Hur ser din katts utevanor ut?
Kommer och går så du knappt ser till den, under sommartid (på vintern förstår jag att de flesta katter plötsligt är lite mer hemkära), eller får du mota ut dem? Eller är dne som min, alldeles för harig för att stanna utomhus utan matte/husse i närheten?
Fridens // Jean
lördag 19 maj 2012
Aliens...i min trädgård.
Råkar du kanske veta vad dessa är för några? No friends of mine. Inte just nu iallafall.
Speciellt inte den första bilden. Den har tagit över halva rabatten, bosatt sig i panelen och slingrat sig in till grannen som benämnde den som "ogräs", men jag är inte helt övertygad. Den får gröna skott på den 2gamla " stammen, hittat stammar som är som tjocka lianer som ringlar sig runt i rabatten. Den både klättrar upp för husfasaden och utmed hela gräsmattan. Den växer där den kan, kort och gott.
Sen är det den där taggiga historien här nedanör. Vad är det för något? Blommar den eller står den bara där för att sticka till mig när den känner för det. "stackarn" var helt instrasslad i Nr 1 där ovaför. Eller var väl mest synd om mig som inte såg den inne bland allt rassel och nu vet jag att mina arbetshandksar INTE skyddar speciellt bra mot denna typ av taggar... Är det en ros? Någon typ av buske? Överjävligt monster-ogräs?
Vad är detta nedanför förnågot? Som en liten buske men jag är helt bombsäker på att jag sett rackartyget slingra sig upp för närstående träd. Eller så är det bara en buske...
Denna här kommer upp som skott (som på bilden) ur rabatten varje år och innan sommaren är slut så har den täckt allt den kunnat ringla upp för- sedan får den "blåklocke" liknande blommor. Jag vill minnas att de blir råsa, en ljus färg är de iallafall och det är väldigt vackert- men den växer vekrligen upp överallt och sprider sina skott som ogräs. Kan det vara någon typ av clematis?
Var inte rädd, vilka kunskaper du än må besitta, stora som små - så är det ganterat bättre än min. Så alla teorier som kan rikta eller peka mig åt rätt håll eller en möjlighet, välkomnas å det varmaste!
Fridens liljor // Jean
----------------
Svar på ett trädgårdsforum är följande:
1. Troligen klematis
2. Berberis
3. Kaprifol
4. ----
Speciellt inte den första bilden. Den har tagit över halva rabatten, bosatt sig i panelen och slingrat sig in till grannen som benämnde den som "ogräs", men jag är inte helt övertygad. Den får gröna skott på den 2gamla " stammen, hittat stammar som är som tjocka lianer som ringlar sig runt i rabatten. Den både klättrar upp för husfasaden och utmed hela gräsmattan. Den växer där den kan, kort och gott.
Sen är det den där taggiga historien här nedanör. Vad är det för något? Blommar den eller står den bara där för att sticka till mig när den känner för det. "stackarn" var helt instrasslad i Nr 1 där ovaför. Eller var väl mest synd om mig som inte såg den inne bland allt rassel och nu vet jag att mina arbetshandksar INTE skyddar speciellt bra mot denna typ av taggar... Är det en ros? Någon typ av buske? Överjävligt monster-ogräs?
Vad är detta nedanför förnågot? Som en liten buske men jag är helt bombsäker på att jag sett rackartyget slingra sig upp för närstående träd. Eller så är det bara en buske...
Denna här kommer upp som skott (som på bilden) ur rabatten varje år och innan sommaren är slut så har den täckt allt den kunnat ringla upp för- sedan får den "blåklocke" liknande blommor. Jag vill minnas att de blir råsa, en ljus färg är de iallafall och det är väldigt vackert- men den växer vekrligen upp överallt och sprider sina skott som ogräs. Kan det vara någon typ av clematis?
Fridens liljor // Jean
----------------
Svar på ett trädgårdsforum är följande:
1. Troligen klematis
2. Berberis
3. Kaprifol
4. ----
fredag 18 maj 2012
Ge mig en jävla spindel!
När jag kikade på sökord för min blogg så fann jag denna gulliga mening: "ge mig en jävla spindel"
Fritt för egna tolkningar av detta paint-konstverk - men bara så att ni vet, det röda är inte en blodpöl utan en "rosett". För mig är spindlar en lyckosam varelse, trots att varenda hårstrå i nacken reser sig när en fet, mörk spindel kravlar över golvet eller sonika har bestämt sig för att bosätta sig uppe i hörnet i mitt sovrumstak...
Spindlar i Linköping är så stans stora, ALLA "insekter" här är så satans stora jämfört med mina hemtrakter...
Spindlar är ett nyttodjur och ett "tecken på att ditt hem mår bra". Med tanke på alla jävla blomdflugor som jag fått när jag planterade om mina krukväxter så välkomnar jag spindlarna med öppna armar. De kanske ser vidriga ut, en del är kanske mindre trevliga att ha att göra med, men i lilla Sverige finns det inget rationellt i att vara rädd för spindlar och andra "kräldjur". Man får försöka minnas att de alla, samt dessa hemska, jobbiga getingar, humlor och bin- inte stör en om du inte stör dem och att de uppfyller viktiga funktioner i nturen, som också är den stor del av vår livsmiljö.
Ibland är det så enkelt som att sluta kämpa emot naturen. Ser du en spindel- lämna den ifred. Det är en ynnest att den upplever ditt hem som en perfekt bostad. Se den som ett naturligt bekämpningsmedel mot störande spyflugor och irriterande mygg som irrar sig in till dig...
Och den där getingen som råkat svänga in i fel hål och hamnat hos dig- släpp ut den. Den gör så mycke mer nytta och skänker glädje om den får fortsätta vara vid liv än som offer för din ihoprullade tidning. Lovar. Vilka är det som får blommor och frukter att ploppa upp år efter år? :D
För att slippa närgågna bin på sommaren så bör du täcka för ditt kakfat och safttillbringare. Kan även vara klokt att ha lock till glasen och sockerkoppen. Sen är det svårt, men låt bli att vifta efter de små liven. Dödar du en utomhus så kommer det bara fler och fler...
Det är iallafall mina tankar runt småkryp. Jag finner dem som äckliga, fascinerande...och slutligen förstår jag deras plats i naturen. Deras närvaro har betydelse och är viktig. som föda åt fåglar och andra djur, som pollenspridare... som utrotare av spyflugor i mitt vardagsrum. Jag är iallafall mycet, mycket nöjd med servicen jag får just nu av (vad jag tror är) en liten korsspindel som flyttat in bland mina krukväxter....
Puss och kram !! // Jean, the little bean...
Fritt för egna tolkningar av detta paint-konstverk - men bara så att ni vet, det röda är inte en blodpöl utan en "rosett". För mig är spindlar en lyckosam varelse, trots att varenda hårstrå i nacken reser sig när en fet, mörk spindel kravlar över golvet eller sonika har bestämt sig för att bosätta sig uppe i hörnet i mitt sovrumstak...
Spindlar i Linköping är så stans stora, ALLA "insekter" här är så satans stora jämfört med mina hemtrakter...
Spindlar är ett nyttodjur och ett "tecken på att ditt hem mår bra". Med tanke på alla jävla blomdflugor som jag fått när jag planterade om mina krukväxter så välkomnar jag spindlarna med öppna armar. De kanske ser vidriga ut, en del är kanske mindre trevliga att ha att göra med, men i lilla Sverige finns det inget rationellt i att vara rädd för spindlar och andra "kräldjur". Man får försöka minnas att de alla, samt dessa hemska, jobbiga getingar, humlor och bin- inte stör en om du inte stör dem och att de uppfyller viktiga funktioner i nturen, som också är den stor del av vår livsmiljö.
Ibland är det så enkelt som att sluta kämpa emot naturen. Ser du en spindel- lämna den ifred. Det är en ynnest att den upplever ditt hem som en perfekt bostad. Se den som ett naturligt bekämpningsmedel mot störande spyflugor och irriterande mygg som irrar sig in till dig...
Och den där getingen som råkat svänga in i fel hål och hamnat hos dig- släpp ut den. Den gör så mycke mer nytta och skänker glädje om den får fortsätta vara vid liv än som offer för din ihoprullade tidning. Lovar. Vilka är det som får blommor och frukter att ploppa upp år efter år? :D
För att slippa närgågna bin på sommaren så bör du täcka för ditt kakfat och safttillbringare. Kan även vara klokt att ha lock till glasen och sockerkoppen. Sen är det svårt, men låt bli att vifta efter de små liven. Dödar du en utomhus så kommer det bara fler och fler...
Det är iallafall mina tankar runt småkryp. Jag finner dem som äckliga, fascinerande...och slutligen förstår jag deras plats i naturen. Deras närvaro har betydelse och är viktig. som föda åt fåglar och andra djur, som pollenspridare... som utrotare av spyflugor i mitt vardagsrum. Jag är iallafall mycet, mycket nöjd med servicen jag får just nu av (vad jag tror är) en liten korsspindel som flyttat in bland mina krukväxter....
Puss och kram !! // Jean, the little bean...
Sommarlov....
En vy från ån som rinner vid min pojkväns föräldrahem.
Kanske jag följer med pojkvännen några dagar eller en vecka om han nu verkligen vill ha med mig. Men längre än så blir det inte för min del. Denna sommar ska jag spendera i min egen trädgård och utforska utkanterna av Linköping.
Men åter till den röda tråden. Sommarlov. Det känns så skönt. Känner att jag är helt slut nu, både mentalt och fysiskt, på grund av all stress som alltid infinner sig i slutet på en termin.
Nästa termin blir det att plugga bland annat Matte!! Tänkte att det är daggs nu, lämplig toch bra om jag ska göra högskoleprovet sen. Sen har jag ju lyxen att dejta en matte och fysiklärare på gymnasienivå. Det kräver bara att jag verkligen, verkligen...försöker lägga ner min själ i den kursen.
Svenska B kommer jag att göra av bara farten. Det som hindrade mig förra försöket var det nationella provet som jag missade. Jag älskar svenska B, och lärarinnan vi har i den kursen är också fullkomligt fantastisk. Det är samma lärare som jag har haft i Religion. Det är märkligt hur man upplever lärare så olika. C älskar historieläraren- som jag fullkomligt somnar av. Han är otroligt kunnig i sitt ämne men det är något med hans närvaro och sätt att prata som får mig att tappa all fokus.
Medan Nk och religionslärarinnorna klarar av att "hålla mig där" hela lektionerna. Svårt att förklara, men jag känner att de _ser mig_, sen är de underhållande med gester, använder röster, liknelser etc. Sådant som jag älskar- + att de heka tiden bjuder in oss i klassrummet att prata, fundera och fråga. För mig är det verkligen jätteviktigt. Inte att man dras in i samtal med tvång, men att man känner att "här kan jag inflika med en fundering eller fråga något". Sne använder lärarinnorna även tavlan mycket- både ritar och skriver stödord. Det är också jätteviktigt. De är helt enkelt väldigt aktiva och ger alla mina sinnen sysselsättning under lektionens gång....
Hur var din favoritlärare och hur ser den optimala lektionen ut för din del? Vad krävs för att du ska "stanna kvar" hos läraren och i klassrummet med hela din uppmärksamhet? Skriv gärna en kommentar om det, jag skulle bli jätteglad!
Sköt om er! // Jean
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)